Bloggen om ingenting

Har gårdagens smink på mig, och en gammal skjorta jag packade ner i väskan som utfyllnad igår.

Det droppade av mina kläder igår efter spelningen, bhn var dyngsur, dels för att security-killarna hellre träffade min urringning än min mun, men fan vad jag svettades. Det var helt sinnes, ja alltså om ni ville veta. Tjejer svettas faktiskt också.

Nåja, igår, för er som inte vet såg jag 30 Seconds to Mars. Jag förväntade mig lite skak i benen. Men ojoj, vi hade hyfsade platser under förbandet, vi orkade inte riktigt bry oss.

Men när Jared, Shannon och Matt kom ut på scen, eller snarare när skynket rasade var vi ganska snabbt längst fram.

Det var mer än skak i benen. Just under "THIS IS WAR" delen i Escape vacklade jag till och fick gåshud, när de sedan drog i gång med Night of a Hunter började det snurra i skallen och kände en sån jävla behaglig känsla som man bara får av cpbra livemusik. Det kändes allvarligt som om jag skulle svimma när de efter ett tag körde igång From Yesterday, åååh fyfan vilket fint ögonblick det var. Jag grät.

I slutet av konserten stod vi i princip vid staketet, och på rätt sida dessutom. Jared älskade vår sida, och han sa det också, "I'm sorry if I'm just on the other side, but hell, they are crazy there!" Sa han till de på andra sidan av scenen innan han sprang över till vår kant, tillslut var Shannon också på vår sida, och Matts trumsett stod redan på vår sida.

Och helt plötsligt ligger han typ över mig, jag tar i hans arm, ser in i hans bruna ögon(som ibland verkar vara blå?:O) (jag lovar, jag skrek inte som en fjortis i det ögonblicket -kan dock ha gjort det ett par andra gånger under spelningen).

Man skrattade och grät om vartannat, asgarvade ibland för killen har fan humor. Dom älskade oss och vi älskade dom.

Det var lite magiskt. För vi va säkert bara 2500 i den lilla salen så det blev äckligt personligt.

Det bästa med honom, dom, är hur han är en sån jävla entertainer men på ett diskret sätt, och hur jävla rent han sjunger, trots att man verkligen hör att det är hans 'live'röst.

När det var slut ramlade jag nästan ihop, jag grät lite efteråt. Det var ju så fint.

Det bästa slog mig sist, jag ser dom igen om ungefär fyra månader. Då ska jag stå tryckt mot staketet.

Snacka om att de har utvecklats sen sist jag såg dom i Globen, kan ju kanske vara så att det var för stort för dom där. Men fan, det här passade dom perfekt!

Kan inte riktigt bestämma vilken låt som va bäst, men This is War var det nästan mest känsla på från Jared.

Och det gjorde så jävla mycket. Ända besvikelsen va att de inte körde Hurricane. Men annars var det perfekt.

De drog tillochmed ut på tiden för att få spela lite mer låtar, körde i princip alla nya och rätt många från de gamla skivorna.

Fast fan, det bästa med hela showen va fan hur jävla taggade dom va, och glad de verkade vara över att spela för oss.

Haha orka att det här blev en jävla utvärdering. Men fan, det förtjänade mer än ett par ord!

Btw, han är så jävla sexig på scenen så ni förstår inte. Ibland ser han dock ut som en lycklig liten pojke när han springer runt och snurrar. !

Men fyfan, l o v e l y.

okej uppdate, kanske tillochmed 30 Seconds to Mars – Vox Populi va lika mäktig, vi lät precis som dom, eller okej kanske inte lika samordnade! Nej fan, skoja, kan inte bestämma mig för vad som var bäst.

Men bästa kommentaren från honom va när han tyckte att vi skull crowdsurfa, kö i gång en moshpit och skrika lungorna av oss!