i just gotta let you know,
hatar hur jävla orättvist livet är från stund till stund. finns det inga gränser?
började tänka på en sak, som ledde till en annan. nu sitter jag och tänker på min frida.
antar att allt slog mig nu, hon kommer aldrig få uppleva allt det här. det är så jävla orättvist.
för frida var världen bästa människa. men hon finns inte längre. och jag har accepterat det. man måste ju.
men kan vi för i helvete, vi som lever, ta tag i våra liv och göra något åt allt?
göra det vi verkligen känner för. man har en chans att leva, en riktigt chans.
kanske snackar jag om mer än frida nu, vad vet jag. jag verkar ju inte veta någonting längre.
jag borde va glad. jag har vart på botten. nu är jag här.
nu lever vi livet.
jag vet att det har gått fem år, och jag får inte tänka på det här längre.
sanningen är rätt hemsk.
Kommentarer
Trackback
